Cellon, detta vackra hantverk i trä, konspirerades in i mitt liv när jag var en åttaårig cowgirl med pickadoll i hölstret. Mina musikerföräldrar bad mig ”snälla prova, bara lite..” Det gjorde jag – och sen dess har cowgirlen och cellon varit vänner.

Några år senare smög sig Jacqueline du Pré in bland travarna med LP:s och kassetter fyllda av åttiotalets hårdrocksklassiker, och dagen Jacqueline´s cello första gången ljöd i mina högtalare blev dagen när jag förstod vad cello verkligen handlade om.

Under drygt fyra år i vårt grannland i väst blev jag på pappret ”Kammarmusiker” på Trondheims Musik-Konservatorium. Längtade sedan hem till Oviksfjällen där jag sedan dess har min fasta punkt, varifrån jag tillsammans med min cello reser mellan massor av olika sammanhang och situationer. Skogen, hästen och hunden håller mig nere på jorden i detta annars så abstrakta yrke där ingen dag är någon annan lik – vilket också är dess stora tjusning.