Hade tänkt viga krönikan åt trevligt summerande av sommarkulturella intryck. Nämna magiska ögonblick som Nils Lofgrens gitarrsolo i ”Because the night” på Ullevi, gnälla på att Fäviken Opera inte använde sig av en enda jämtländsk musiker utan satsade pengarna på att flyga hit hela orkestern. Berätta om medeltida kyrkmålningar i Uppland där kantorn avbildats som gris och om en charmig Boklåda längs Klarälven.
Men radions lokalnyheter kom emellan, krönikan ändrade tvärt riktning medan morgonkaffet i irritationen glömdes bort. Där berättade ett av våra kommunalråd att drygt hundra miljoner är tänkta att satsas på en ny ishall i Östersund. Resonemanget var att nu hade man satsat ordentligt på skidstadion. På Gustavsberg. På Storsjöbadet. På Jämtkraft arena. Det är helt enkelt is- sportens tur. Jag väntade spänt på mothugg från reportern; kulturen då? Mothugg kom – men i form av det vanliga: vård och omsorg. Sport och kultur ställs tröttsamt ofta mot just vård-skola-omsorg. När det i själva verket ÄR (frisk)vård, skola och omsorg. Tänk om vi en dag fick höra intervjun i denna tappning: ”varför ska Östersunds kommun lägga 100 miljoner på ett kulturhus? Jo, för att vi redan satsat ordentligt på flera konsertsalar med akustiska förutsättningar för respektive musikform. Det är helt enkelt kulturhusets tur!” Vilken grej. Vilket århundrade ska kulturen få respekten den förtjänar i vårt samhälle? Jag säger inte att det bör satsa mindre på idrotten utan att kulturen kunde få en sportslig att komma ikapp.
På ett sommarcafé – huttrandes utomhus av ren tjurskallighet för att man SKA – diskuterade jag och vännen jämställdhet i musikbranschen. Jag satte mig på höga hästar och påstod att jag aldrig upplevt förtryck i musiksammanhang. Runtomkring, ja, men inte i samband med musicerandet. Aldrig känt av något i stil med Peterson-Bergers citat ur en recension av konsert- pianisten Greta Eriksson: ”Lilla fru Eriksson klinkade lite på pianot och det var trevligt” ungefär. Förrän nu. Föreställ er att jag heter Per och är yrkes- musiker. Efter ett extra svettigt framträdande blir jag som vuxen karl kallad (med ett
tonfall som vanligtvis används gentemot människor yngre än tre) ”liten ängel” när det är dags för blommor och applåder. Vadå – känns det inte trovärdigt? Men om jag heter Katarina, är trettio år och professionell musiker, låter historien fortfarande lika märklig? Inte riktigt, tror jag. Och det är precis vad som skedde. Slutkörd efter en prestation jag var stolt över, presenterades jag inför fullsatt lokal på bästa bebis-vis som ”den lilla ängeln”. Av en (om någon undrar: manlig) kultur- personlighet i länet. Har man just presterat motsvarande en hård match i boxningsringen känner man sig minst av allt som en liten ängel. Så med sin vänaste flickröst meddelar ängeln att hon betackar sig dylikt maktmissbruk och alla sorters klappar på sitt vuxna huvud. Ovan nämnda diskussion förtjänar uppenbarligen en fortsättning.