Myten att musikern är ”lyckligt lottad som får jobba med sin hobby” är motsägelsefull - hur försörjer man sig på en ”hobby”? Och lyckligt lottad - ja, jag är personligen priviligierad med ett yrke jag brinner för. Det är inte alla förunnat. Men att det handlar om ett lyckokast går jag inte med på. Vi gör våra val, och kampen för att genomföra dem slipper ingen undan.
Det känns aldrig roligt att behöva motivera sin lön för en arbetsgivare; redogöra för alla år av studielån och förklara att detta är ens levebröd. Ifrågasätter vi snickarens, rörmokarens eller läkarens lön på samma vis..? Å andra sidan hyser jag viss förståelse för en oinsatt arrangör som bara ser själva framträdandet och tänker att det var en hutlös timpenning. Ett snack med min hund skulle ge en helt annan balans åt ”timlönen”... Jag kan öva hemma vilken tid på dygnet som helst – förnämligt då min effektivaste inlärningsperiod ofta infinner sig efter kl 21 på kvällen. Nu har jag inte alltid bott så bra, utan ofta fått lösa övningsfrågan på andra vis. Genom att smygspela, slita hårt på sordinen och försöka tajma när grannens bebis inte har sin av föräldrarna galet efterlängtade sovtid. Rätt pyssligt med andra ord. I perioder har jag lånat lokaler på annat håll, tjuvat till mig tid här och där, och alltid noga förvarnat rums- eller kontors- grannar: nu blir det oljud, lova att ryta när ni inte står ut mer! Varpå alla, utan undantag, ler (förväntansfullt!) ”nej det är bara trevligt, spela så länge du vill, det ska bli mysigt med musik i bakgrunden!”
Det tror ni... Fråga min hund. Som står ut med gnekandet varje dag. Har ni testat att spela fiol (det låter om möjligt ännu värre än en cello på första försöket) nån gång? I så fall vet ni vad han går igenom när jag sätter stråken i något nytt. ”Men du har ju gått en massa år på högskola! Behöver du öva ändå?!” utbrast en vuxen människa till mig på fullt allvar. Vilket är precis som att säga ”du joggade ju jämt på 90-talet, har du tappat flåset ändå?!” Svettas det däremot regelbundet har man en grundkondition som gör igångsättningen mycket lättare efter en paus, och så är det för mig med. Men det finstilta, den där sista knycken, tornar dessvärre upp sig varje gång. Och precis som sista backen i princip tar död på en den första springvändan, låter det som att JAG håller på att ta död på nån första gången jag övar på nåt svårt. Och jag menar det. Tidigare när jag satte mig med cellon envisades vovven med att lägga sig precis
intill – förvissad om att jag mådde dåligt, eller skulle fara illa förr eller senare, så som det lät. Men snart insåg han att han kommer sluta som en döv hund redan i tonårsåldern om dessa övertoner ska attackera hörselgångarna varje dag. Och började leta liggplatser längre bort. Men rummen att välja på är få, så det blir ett evigt vankande mellan pest och kolera, det suckas, stönas och byts sida: ”om jag lutar huvudet så här då... nix, det hjälper inte, suck, stön, platsbyte igen... for dog-god’s sake, HUR länge ska hon hålla på??!”
När jag njuter av en fantastisk musiker på konsert eller i stereon funderar jag inte över hur mycket dennes omgivning lidit under utvecklingens gång, eller hur många hundra timmar som lagts ner för att magin skulle uppstå. Det är ju det hela strävan går ut på: när slitet är glömt och flytet träder in. När motoriken (kanske) funkar. När samspelet med en medmusikant synkar totalt. DÅ är det fantastiskt roligt. Tro inte att jag finner det underhållande att öva för mig själv. Det är ett jobb – ibland stimulerande, ofta ett rent och skärt teoretiskt och tråkigt nödvändigt ont. Men sen kommer, förhoppningsvis, belöningen. I form av att åtminstone någon i publiken upplever att det låter naturligt, lätt, självklart. För det ÄR lätt att skapa musik – när man först har svettats ont, svurit i frustration och haft blåsor på fingrarna. Då, först då, är det lätt att ha hobbyn till yrke.