I fyra år var Trondheim min hemvist, och även om jag i början häpnade över det rika kulturutbudet kändes det snart helt naturligt med uppsjön av konserter, kortfilmsfestivaler och teaterföreställningar som lurade runt varenda hörn. Numera blir jag desto mer överraskad och påmind när jag besöker staden som en gång ståtade med det vackra namnet Nidaros.
... och det som slår mig mest är att i Trondheims centrum, mitt i smeten, finns något som Östersund helt saknar: Olavs- kvartalet. Den gode Olavs kvarter är en samling vackra stenbyggnader som byggts ihop och bildat en sorts kulturbyggnad. Där ryms, i det sju våningar höga huvudhuset, kulturskola, musikhögskola, en symfoni- orkester med tillhörande stor konsertsal, några mindre konsertsalar och en jazzklubb. I hissen upp till övningsrummen trängs sjuåriga gitarrelever, fiolproffessorer och orkestertrumpetare i en skön blandning. Behöver kulturskolan akut vikariehjälp går de en trappa upp och hämtar någon av musikhögskolans elever. Detsamma gör symfoniorkestern. Alla i huset har nytta av och inspirerar varandra. På nedersta plan ligger caféer och butiker. (Alldeles för glassiga sådana för fattiga studenter, dock.)
Östersund då? Ja, i min dröm har vi något liknande. Fast ännu bredare och mer tillgängligt. Ett hus i centrum, på torget eller gågatan, dit musikskolan, Birkas musiklinje och Länskulturen flyttar bums. Dessutom finns där replokaler för de band, teater- och dansgrupper och konstnärer som inte har någonstans att hålla till. Café och den vegetariska restaurangen vi fortfarande saknar ligger mitt i alltihopa, regelbundna lunchkonserter hålls liksom utställningar för alla att enkelt glida in från shoppingrundan och ta del av. Vi återvänder över fjällen till Trondheim för en liten stund och slås av en följdeffekt som Olavskvartalet för med sig: folk springer omkring på stan med instrument på axeln. Överallt och hela tiden! En kontrabas (jodå, allt går med lite vilja) här, tre tromboner där. Hur ofta krockar du med ett fiolfodral på Åhléns i Östersund? Risken finns förstås att undertecknad mer eller mindre knockat någon med cellocaset, men jag känner mig tyvärr alltid lika exotisk när jag tar mitt instrument med på ärenden. Märklig grej att haka upp sig på kanske, men faktum är att det betyder massor för helhetsstämningen i en stad när kulturen finns där som en naturlig och
stor del av vardagen. På det Trondheimska lunchstället spelar den poppiga killen bakom disken en fiolkonsert av Mozart på stereon. Grannfiket kör rock istället. Men inget av det är mer udda än det andra. Kulturen genomsyrar hela staden.
Tingshuset är det närmaste vi kommer, med en bra konsertsal, mysigt fik och de obligatoriska dubbelkaggarna som hörs genom öppna repfönster närhelst man passerar. Men det är på tok för litet. Östersund sjuder av kulturliv som inte vill nåt hellre än att nå ut, ges möjlighet att utvecklas och blomstra och få en naturlig mötesplats tillgänglig för alla. Slutligen, två konsertupplevelse-hitar sen sist: känslan av upprymdhet sitter fortfarande i efter Malmö Symfoniorkesters kanonkonsert i Krokomshallen. Hög stämning både i publik och orkester. Mera symfonisk musik åt Östersundarna! Och publikgensvaret (stundvis i bästa Westlife-anda) på Pulpas spelning på Tingshuset härom helgen var fantastiskt och välförtjänt. Kör hårt Pulpa.