Det talas om ”popundret Östersund”. Med rätta. Exporter som Annika Norlin, Vapnet, Hoven Droven, Autisterna och Triakel är exempel på artister som nått utanför länets och landets gränser, som nomineras till – och vinner – grammisar. Kanon!
Men vid ett nyligt besök i TV-världen fick jag frågan varför alla bra musiker från Östersund flyttar därifrån? Undertecknad satt mållös några upprörda sekunder och utbrast sedan att Jämtland är fullt av duktiga musiker som kämpar för att kunna bo kvar – och som återvänt hem. Förvånade reportrar i kör: jaha, kul, men man hör ju inte talas om dom..? Jag antar att det med ”lyckas” menas att nationellt (ännu hellre internationellt, och allra helst i USA..) slå igenom, ha ett bolag i ryggen och spela på de stora scenerna. Men här, där vi bor, kryllar det av fantastiska musiker i alla genrer; dom som inte ”slagit” ännu – ett gäng artister är på väg att ta klivet ut i världen – men kanske framför allt alla utövare av musik som inte är gångbar på de kommersiella radio- kanalerna. Här finns ett av Sveriges absolut bästa bluegrassband: Blue Mountain Boys, här finns Decibel som varit finalister i kör- SM flera gånger. Till Offerdal har spännande kompositören Johan Ederfors flyttat och vi är bortskämda med egna jazzmusiker på högsta nivå i våra bygdegårdar. Listan skulle kunna stjäla hela sidans utrymme, vilket är ett lyxproblem. En kollega och jag diskuterade nyligen faktumet att vi, trots många år bakom oss som musiker i stan, ändå ständigt upptäcker duktigt folk vi inte visste fanns.
Ideligen kommer frågan ”varför bor du här?!” i anledning av mitt yrke. Oftast grundat på en kombination av två ting; okunnighet vad gäller det lokala kulturlivet samt fördomen att det endast är i storstäderna man kan leva på kultur – och, skrämmande nog, att det bara är där den når hög nivå! Paradoxalt nog har jag musikerkompisar i dessa större städer som är uppriktigt avundsjuka på vår situation här, som är imponerade över alla spännande projekt och hur mycket vi spelar. Som förvånas över att bluesfestivalen drar fulla hus och att 900 pers trängs i Stora kyrkan på Bachs stora mässor. Som framför allt tycker att vi verkar ha ROLIGT på jobbet. Naturligtvis lite av en romantisering från deras sida, men till stor del en sanningsenlig analys. För det vi slipper är den kyliga ”vassaste armbågarna
vinner”-atmosfären som härskar i större miljöer. Här är det intimare, varmare. Det är för litet för att någon med svåra prestigeproblem ska klara sig särskilt länge, och fattas det resurser får man med gemensamma krafter lösa det på andra – ibland bättre – sätt. Här måste man dessutom bredda sig och vara aktiv på flera områden om det ska gå ihop. Kommer inte jobben serverade på silverfat krävs kreativitet och egna initiativ, vilket föder en frihet och möjlighet att styra själv. Det följer givetvis bra och dåligt med allt, men många missar helt klart fördelarna med att kulturarbeta i ett län som detta.
Om inte ens grannstaden Sundsvall (där nämnda TV-studio är stationerad) har koll på det befintliga musiklivet i Östersund kanske vi ska ta oss en funderare på hur bra vi är på att lyfta fram oss själva, bland annat i våra egna media. Börja på allvar sudda bort myten att allt utifrån automatiskt är lite bättre. Se oss omkring, ge oss ut på spelningar och kulturevenemang vi inte vet någonting om. Tänk om vi upptäcker att vi är lika bra här som i Stockholm? Tänk om att ”lyckas” lika gärna är att kunna vara musiker i Östersund? Till sist: Eftersom sport är kultur och fotboll får utrymme på lokala kultursidor undrar jag var recensionerna på folkmusik är bland fotbollsresultaten – jag letar och letar men hittar dom inte..