Dagligen fylls sportsidorna av noggranna utredningar och ingående analyser av skador och sjukdomar som spelat in i idrottarnas (brist på) prestationer. Det spekuleras och dissekeras in i minsta detalj; kan förlusten ha berott på en annalkande lårskada eller sträckt rumpmuskel?
Jag föreställer mig att efter en dålig spelning bli intervjuad av de närvarande recensenterna huruvida jag är nöjd eller inte, och vad det berodde på om så inte var fallet. Tänk om jag, istället för att i värsta fall bli sågad rakt av i morgondagens tidning, först fick förklara hur den dåliga tajmingen kom sig? Fick skylla på att lokalen var iskall och stolen sned, på dålig uppmickning och brist på sömn. På ett instrument som inte tål vinterluft och, inte minst, stela muskler i armarna efter för mycket repande – felberäknad formtopp helt enkelt! Det finns en outtalad, mycket heroisk (alternativt oförståndig och dumstolt, välj själva) regel inom artistbranschen: man ställer inte in ett jobb förrän man är d-ö-d. ”Magsjuka” – och? Jag spelade tre konserter med tyfus och dubbelsidig lunginflammation härom veckan, ta med en hink!” är ungefär den grad av medlidande musiker- kolleger innehar om en konsert hänger på en skör tråd. Dock står det aldrig ett ord om tyfusen, kräkhinken och den dubbelsidiga lunginflammationen i tidningen när insatsen blir bedömd. Föreställ er Susanna Kallur springandes ett häcklopp på kryckor utan att sportpressen tog minsta hänsyn till det... (Å andra sidan kan jag tänka mig att mer än en elitidrottare suckat trött åt att 30 sekunder efter att ha tagit ut sig totalt vara tvungen att förklara hur det känns...)
Nåväl, jag är inte den som bittert gnäller utan konstaterar istället klar spurtseger till musikerna (tillika revyartisterna, skådisarna och alla andra träffade) vad gäller att trotsa obekvämligheter! Tänk er sedan detta: sporten och kulturen byter plats i dagstidningarna! Kulturen huserar helt naturligt på inte mindre än sju helsidor medan sportens samlade resultat, reportage och annonsering får tränga ihop sig på en enda, ynka, sida... Knattefotbollen får ge vika för barnkörernas senaste projekt, det finns plats för omfattande texter om att bandet som repar på Tingshuset värvat en ny trummis och om dansstudion som är i desperat behov av nytt golv. Samtliga bygdegårdars kommande evenemang listas och den nya dramaläraren på kulturskolan får en grundlig presentation. Men... DET GÅR JU INTE! tänker ni
nu i panik; det vore att riskera att en massa idrottande ungdomar och eldsjälar till tränare tappade orken och motivationen!
Det vill naturligtvis ingen. Men istället för att ”kulturen” måste ta till en kupp och sedan hämndlystet roffa åt sig idrottens plats (här delas kultur och idrott medvetet in i varsin stereotyp grupp eftersom det är så det ser ut i media) skulle så många FLER bli tillfredsställda, intresserade och motiverade om det i sidantal stod 4–4. Istället för 7–1. Om alla ideellt hårt arbetande människor bakom rock-klubbar och jazz- och poesiföreningar fick en sportslig (...) chans att ta plats. Om skolklassens teateruppsättning var uppmärksammad av journalister och hantverkseleverna på Birka fick dela med sig av sina visioner. Tänk om den stora fiollegendens besök (eh, önsketänkande; när tog Östersund hit en violinist i stil med Gidon Kremer? Och just ja, i vilken sal skulle han spela? Den måste ju byggas först...) fick hälften så mycket uppmärksamhet som hockeylegenden Larionovs besök i Brunflo, eller Mitchell när han värvades till Jämtland Basket. Ja, tänk. Sportande och kulturande är i grunden samma sak. Man kan vara individualist eller lagspelare, det handlar om engagemang, personlig och social utveckling, övning i lyhördhet, ansvar och i att våga utmana sig själv. Inte minst är båda områdena livsviktiga vad gäller själslig, mental och fysisk hälsa. Så kom igen media och börja tänk lite jämställt även här, 2008!