Ibland snubblar vi över trådar som styr in oss på en oplanerad bana. En kommentar, en låt på radion, ett oväntat möte på stan. Ögonblick som avgör riktningen i ett vägskäl.
Min fyrbenta sambo – i form av hund i bästa slyngelålder – har en ondskefull hobby. När han i ensamhetens tristess anser att måttet är rågat tar han till det tunga artilleriet: skivhyllan. Jag har aldrig fått nöjet att se hur han går till väga när offren väljs ut; om det helt enkelt är min (i hans tycke) dåliga smak som avgör vad som bör tuggas sönder. Snygga omslag rivs itu och själva skivorna skräpar i sorgliga högar av skärvor lite varstans i hemmet. Vassa och bortom räddning. Den levande dokument- förstöraren själv ligger nöjd och tittar ”under lugg” på mig som nervöst kollar vad som strimlats denna gång. Måtte det inte vara... åh, tack, det var bara den där rea-cd:n som ändå inte var så upphetsande.. Jag har luttrats till den grad efter tre (3) uppätna mobiltelefoner (men ta hinten och ge honom en egen! sa brorsan). Inte mycket rör mig i ryggen. Längre. Trodde jag – en dag nyligen stiger jag innanför dörren och, oh no...långt blont hår, en cello...det ÄR (delar av) omslaget till VHS-kassetten med Jacqueline du Pré! Igår – en fantastisk konsert, idag – ett trassligt nystan. Avtuggat här och där för att utplåna varje chans till återuppståndelse. Och DET kändes. I själen. Det pinsamma Mr Music-exemplaret från -93 fick stå ifred, men Jacqueline-videon tog han. Då var min sambo billig. Halva reapriset.
Detta trauma fick mig hur som helst att reflektera över vad den här krönikan var tänkt att handla om; brytpunkter och hur jag hamnade här. Musiken fanns från början runt mig som en del av min vardag, jämsides med ridskolan och bästisarna. Jag tyckte om instrumentet med det märkliga namnet violoncell men kan inte med bästa vilja i världen påstå att det övades på läxorna, trots att lektionerna varje vecka var roliga. Åren gick och en högstadiesvacka senare skickade min lärare med mig en kassett hem. Det var en cellokonsert av Edward Elgar med någon som hette Jacqueline du Pré. Och där och då, på flickrumsgolvet framför min (av allt från Herreys via Trance Dance till Def Leppard) sönderspelade bergssprängare, fattade jag vad cello var för nåt. Musiken slet tag i mig och Jacqueline spelade rakt in i mitt hjärta. Jacqueline du Pré är för denna Elgar-hit ungefär vad Joakim Bergs röst är för Kent eller The Edge’s gitarrspel
för U2; utan just deras uttryck vore musiken aldrig densamma. Det där ville jag göra. Jag lyssnade och rös. Och började öva. Det var faktiskt så enkelt. Om man kunde uttrycka Det Där med en cello och en stråke, då var det vad jag ville ägna mig åt att försöka göra. Jag började förstå vad jag bar runt på, och istället för att det mest kändes roddigt att ta bussen med ett stort cellocase på ryggen blev jag en stolt cellist. (”Du funderade aldrig på blockflöjt?” har ett otal busschaufförer flinat, alla lika nöjda över sin unika vitsighet)
Är det så att vi lite till mans går med funderingar, drömmar, idéer, viljor som vi bara inte riktigt vågar uttala, fullfölja, realisera? För att vi är rädda för att misslyckas, bli sedda som konstiga, gå i personlig bankrutt på kuppen. Kanske smyger jantelagen in på ett hörn också. En klok vän sa till mig ”var vill du se dig själv när du som gammal blickar tillbaka? Och vad hindrar dig från att vara där redan nu?” Jacqueline kickade ut mig på banan. Vad var just din brytpunkt i livet? Hur hamnade du här?