Drar man det här med finkulturell elit till sin spets innebär det att den stora massan, oftast kallat folket, är... fulkulturella. Eller?
Allvarligt talat. Begreppet finkultur känns tröttsamt förlegat år 2008. Jag vägrar tro att vi kan dela in oss i två grupper av fin- respektive fulkulturella. De allra flesta hamnar nog nånstans mittemellan. Som att trivas i Helly Hansen men gärna byta kängorna mot klackar då och då.
Själv tillhör jag, med grunden i klassisk musik, uppenbarligen den så kallade finkulturen. Dock har jag aldrig hört mina kollegor diskutera fulkultur. Måhända är jag bortskämd med kollegor begåvade med en vidsynthet utöver det vanliga, men jag lutar mer åt att termen finkultur är något, i dagens samhälle, ganska krystat. Konstruerat för att skapa debatt. Förr var diskussionen befogad då det var dyrare att gå på en operaföreställning än vad många hade råd med. Numera kostar det ofta mer med ett par öl på krogen, ett dagsliftkort i Åre eller att kolla in Sahara Hotnights, än att besöka en symfoniorkesterkonsert. Så var kommer överklassgrejen in, idag? Har det fortfarande att göra med bakgrund – är det i och med en högskoleutbildning man blir elitistisk? Det håller inte heller; det finns högskoleutbildningar inom alla musikaliska genrer från jazz till folkmusik. Men sällan hör jag folkmusik kallas finkultur.
Det sociala arvet bär störst ansvar. Tydligast blir det när man spelar för barn; dom har inte hunnit lära sig vad som är fint eller ej. Går en låt hem är det fullständigt ointressant om det är Markoolio eller Mozart som gjort den. En cello i deras ögon är en stor cool trälåda, inte förknippat med en specifik sorts kultur eller människotyp. Ännu. Fördomar finns även musikaliska genrer emellan. Antagligen bottnande i rädslan att inte ”förstå sig på”, eller känslan av underlägsenhet inför den som är skicklig på annat än en själv. Synd, det är ofta i cross-over-projekt riktigt bra kultur- upplevelser blir till. Varför detta behov att ordna saker i
fack och hyllor, hitta exakta benämningar? Personligen möter jag ofta förvånade reaktioner; många får direkt en bild klar för sig av mig som ”klassisk cellist”. Sen hittar de min skivsamling och bilden stämmer inte längre. ”Nu krossades min vision av dig som sofistikerad och seriös” utbrast en amerikan som slagit följe med mig en bit av min bergsvandring nyligen. Detta efter informationen att jag lika gärna spelar pop, och lyssnar mer på rock än stråkmusik.
Kulturutövare på högsta nivå berikar och behövs. Jag skulle inte orka mig igenom hälften av alla övningstimmar utan förebilder som inspirerar, sporrar. Förebilder från vitt skilda stilar; vissa med många skolår bakom sig, andra utan en krona i studielån. Men, alla har de slitit och kämpat för att nå en viss nivå. Elittänkande? Snarare en brinnande vilja. Så: den som gillar både dansband och klassisk körsång kan väl få göra det utan att behöva förvirras av frågan: ”hjälp, vilket fack tillhör jag nu? Är jag fin eller ful?!”